Att renovera ett gammalt hus är ibland som att strida med en gammal tant eller frabror som envist håller fast vid det gamla, ni vet en sådan människa som säger -Det var bättre förr!
Vissa gånger skrattar man bara åt det och tänker att det går över jag provar igen eller så blir man så in i den förbannad så att man inte riktigt vet vad man ska ta vägen. Man vill bara kasta saker omkring sig och ge upp, det var inte menat för mig och vissa gånger inser man att det är lika bra att följa med i den takt och fas som den befinner sig i för att senare kanske kan ta ett nytt tag på ett annat vis, lite som att fjäska för att jag ska få min egen vilja fram.
Det är väl därför som jag älskar gamla hus, det finns en själ och ett liv som inte existerar i ett nytt. I det gamla huset finns det en historia som inte berättas med ord, som visar sig från sin bästa sida när den vill men kan likväl bara tjura ihop och sluta sig helt. Det gamla knakar, visslar tjuter och susar, visar att här finns det liv, här finns det något som finns bevarat bara för dig som sköter om mig ska få se.
Jag inser att jag mer eller mindre förmänskligar hus, iallafall gamla hus, men de lever, de är byggda av levande material, lever i högsta grad sitt egna lilla liv och släpper in den som tar väl hand om det. Precis som en levande människa.
Jag är född och uppvuxen i en villa byggd i början på det glada 70-talet, då många byggde sina egna hus. Det "poppade" upp samhällen lite överallt i vårt land eller så växte de små samhällen som redan fanns lavinartat och det byggdes hus, det ena liknande det andra, bara lite olika färg på gavlarna och beroende på trädgårdsintresset i familjen så skiljde sig landskapet innanför staketen eller häckarna sig åt. Men annars var det stöpt i samma form, samma tänk, samma design. Jag trivdes nog mest där på grund av att min familj och vänner fanns där, men huset saknar jag inte alls sedan jag flyttade hemifrån.
Därifrån flyttade jag till ett litet gulligt hus på tre rum och kök, gammalt med vinklar och vrår som inte skulle få en matematiker att jubla, men det fanns en själ, ett liv i huset vilket gjorde att jag trivdes med huset.
Testade en period att bo i lägenhet, vilket var världens katastrof! Har nog aldrig känt mig så instängd i hela mitt liv. Bara det här att ha en balkong att gå ut på gjorde att jag kände mig som en intern som var ute på rastgården någon gång om dagen. Behöver jag delge er att jag knappast spenderade någon tid där.
Därefter hittade jag ett hus på landet, ett gammalt hus som tyvärr hade blivit fråntagen sin själ då det inte hade varit någon som hade gett det den kärlek det förtjänade och då jag bara hyrde var det heller inte aktuellt för mig att ge det den kärleken som krävdes.
Tog sedan pick och pack och flyttade till ett litet samhälle där det första huset köptes. Fyra rum och kök, gammalt, byggt på 40-talet, och i stort behov av renovering. Den startades upp och det gjordes en del kosmetiska bidrag i huset, men det blev för litet för den då växande familjen och det var dags att hitta något annat.
Flyttade ut på landet, igen, och denna gång till ett 70-talshus. Ingen hit! Hittade aldrig känslan i huset och det kändes som en kartong med insatta väggar som bara var att flytta på om man ville och huset, det gillade bara läget hela tiden och jag och huset hittade aldrig varandra.
Drog iväg igen och denna gång för att bara mellanlanda i en lägenhet i knappt ett år, vilket var uthärdigt då jag visste från början att det bara var en mellanlandning.
Hamnade sedan i huset där jag nu bor, men då på lite andra premisser. Flyttade då in hos min man som då ägde huset själv, bodde på mellanvåningen och under oss bodde svärmor och svärfar och våningen över där bodde en av mina svågrar. Det gick några år och jag trivdes jättebra men kände att jag och min man behövde något eget och det berodde absolut inte på att det var släkt i hela huset utan mer känslan av att bo i lägenhet, vilket inte är min grej här i livet.
Vi hittade ett gulligt litet hus, Vilan, som vi började rusta upp och där vi trivdes väldigt bra, men det är inte alltid som det går som man tänker sig, då vi var ägare till två hus, det första huset som vi min man och jag bodde i och det Vilan som vi hade köpt, gjorde att vi av hälsoskäl var tvugna att ta ett beslut om vilket hus vi skulle behålla då vi inte orkade med båda. Bostadsmarknaden fick avgöra det hela åt oss och det resulterade i en flytt tillbaka till lägenhetshuset, Åkerdala, där vi befinner oss idag. Här trivs jag verkligen och känner så här i efterhand att det var det bästa beslutet som vi gjorde.
Så nu sitter jag här i det älskade huset, bor på två våningsplan med min älskade man och renoverar denna gamla tant eller om det är farbror som ibland gnäller över att det var bättre förr, någon som jag får fjäska för för att få min egen vilja igenom eller bli så heligt förbannad på så att jag har lust att bara ge upp. Men jag älskar huset och jag tror att huset gillar mig också.
Min tanke är att här ska jag leva och bo tills jag blir gammal och grå, tillsammans med min man och vi ska kunna sitta i trädgården och bara njuta av att det här är vårt, det här har vi gjort och det här är vi stolta över, både huset, trädgården och oss själva.
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
