Att bestiga ett berg

Vårt land är helt fantastiskt och jag har förstått med tanke på alla de bilder och inlägg på olika sociala medier från norr till söder att vädret skiljer sig ganska mycket åt. Uppåt till i landet är det solig sommar medan vi som är bosatta lite längre söderut har ett väder som befinner sig på gråskalan och påminner mer om höst än om en dag i juni. 
Regnet behövs, inget snack om saken, men jag blir lite av den handlingsförlamade typen då jag går på solenergi och är i stort behov av att se solens strålar en stund varje dag. Då det inte har hänt så är de nyttiga företeelser som har hänt här idag lätta att räkna på tre fingrar... Däremot så går min hjärna på högvarv och tankar och funderingar finns där, en del glada och positiva, en del djupa och filosofiska och en del sorgsna och tårdrypande, tankar som speglar hur livet är som mest.
 
 
 
En del tid idag har spenderats i soffhörnet och att läsa olika bloggar, mest bloggar som jag av olika anledningar har halkat in på bara så där. Det ventileras högt och lågt i de olika inläggen och det är en milsvid skillnad vad de har handlat om. Men en sak har jag reflekterat över då det har handlat om livet, vilka olika perspektiv vi har. Som rubriken i mitt inlägg idag heter så funderar jag över just det här med berg, de berg som man bestiger i livet och vilken skillnad det är på hur högt berget är och vilken energi och ansträngning som krävs. Det som är som en liten liten kulle för mig kan vara ett Kilimanjaro för dig och tvärt om. Och trots att berget är lika högt för oss båda så kanske jag behöver lägga mer energi och ansträngning för att ta mig över det än vad du behöver använda, och detsamma gäller för den lilla lilla kullen. Bara för att hindret är litet innebär det inte att det går nästintill obemärkt förbi. Avtrycket kan bli desto större av det lilla än vad det stora gör... Allt beroende på vem jag är, hur jag mår innan och vilket stöd som finns vid min sida.
 
 
 
I svårigheter prövas vännen - sägs det och jag är benägen att hålla med. Men det gäller även lyckan, vilket man inte alltid tänker på. I min lycka kan det växa fram horn i pannan hos vännen oavsett om det är avsiktligt eller inte, för ibland kommer de utan att man är medveten om dem. Det kan vara ytterst svårt att se en vän eller bekant lyckas med något, det bränner och svider i en för man är på något vis avundssjuk och vill även själv lyckas i något. Jag tror at vi alla har varit där mer än en gång. Det kan vara lyckan över att ha tagit sig över berget som var högt och nästan oövervinnerligt, men med beslutsamhet och ett jävlar anamma, som liten trodde jag att det hette jävlar Amanda!, som kan framkalla hornen. För det är svårt att glädjas åt andras lycka ibland likväl som vi kan gotta ner oss i andras olycka, vilket också har hänt oss flera gånger när vi är ärliga mot oss själva. 
 
 
 
I mina tankar och funderingar och i allt mitt bloggläsande idag har jag funderat mycket över dessa saker och har väl så smått kommit fram till någon slags slutsats. En slutsats som jag absolut inte kommer att kunna leva upp till helt och hållet men får ha som ett mål där jag siktar mot stjärnorna så når jag nog iallafall trädtopparna, att glädjas med dem som glädjs, om det inte är på någon annans bekostnad då det INTE är okej, att hjälpa dem som står i nöd, och inte för snabbt ventilerar för mycket av mina egna tankar och funderingar innan jag har tänkt, vridit och vänt på dem flera gånger. Kan tyckas enkelt att genomföra då det är så man SKA var, men handen på hjärtat kära läsare, du har kanske varit där du också någon gång?
 
 
 
Ta hand om dig!

Vetebullar med kardemumma och vanilj

Går här hemma och väntar på regnet som har utlovats. Det har blivit framflyttat ett par timmar men jag har passat på och gjort det regngöra som nästan känns som det mest vanliga, att baka bullar.
Ni som följer mig vet att jag tycker att det är svårt att lyckas när jag bakar med jäst, men ibland har man inget val och då framförallt när det står vetebullar på menyn. Men på förmiddagen drog jag igång och ett par timmar senare så var det färdigt, ljumma nybakade bullar med smak av kardemumma och vanilj, inte helt fel och det är lätt att det slinker ner både en och två kanske till och med tre stycken innan de hamnar i sina påsar och "låses in" i frysen för framtida bruk.
 
 
 
Vetebullar med kardemumma och vanilj 
ca 40 stycken
  • 50 gr jäst för söta degar
  • 5 dl rumsvarm mjölk
  • 150 gr rumsvarmt smör
  • 1 dl strösocker
  • 2 tsk stött kardemumma
  • 1 nypa salt
  • 800 gr vetemjöl
Smula ner jästen i en bunke.
Häll i den rumsvarma mjölken och se till att jästen löser upp sig.
Klicka ner smöret i degvätskan tillsammans med strösockret, saltet och kardemumman.
Tillsätt vetemjölet lite i taget och bearbeta degen tills den släpper från kanterna, minst 5 minuters bearbetning.
Spara resten av vetemjölet till utbakningen.
Låt degen jäsa under bakduk i minst 30 minuter.
Under tiden degen jäser så fixar du fyllningen.
 
Fyllning
  • 150 gr rumsvarmt smör
  • 4 msk vaniljsocker
Vispa ihop smör och vaniljsocker med en elvisp så att det blir fluffigt och lättbearbetat.
 
Dela degen i två delar.
kavla ut varje del till en rektangel.
Bred fyllningen på båda rektanglarna och rulla ihop dem från långsidan.
Skär rullen i centimetertjocka bitar som läggs i bullformar som är placerade på en ugnsplåt.
Låt bullarna jäsa under bakduk i minst 30 minuter.
 
Pensling och dekoration
  • 1 ägg
  • pärlsocker
Pensla de jästa bullarna med uppvispat ägg.
Strö över pärlsocker.
Grädda bullarna mitt i ugnen, 225-250°, i 5-10 minuter.
Låt bullarna svalna på galler under bakduk.
Njut dem gärna ljumma med ett glas kall mjölk. Det är barndomsminnen det!
 
 
 
 
 
Ikväll blir det att titta på Sommar med Ernst och se ur han fortsätter att pyssla i det fantastiskt mysiga huset som han hittat. Jag kan ibland tycka att en del av hans idéer är lite väl mycket,men kan bli väldigt inspirerad och tycka att själva grundidén kan vara okej för att sedan ta det och göra det till något eget. 
Det är väl det som är hans tanke med programmen, att ge oss idéer och inspiration för at sedan göra det till vårt eget och passa in det i våra hem.
Och sedan kan man ju inte annat än att älska alla hans uttryck!
 
Ta hand om dig!

Rabarberkaka

Då var onsdagen nästintill förbi. Jo, trots semester och ledigt så är jag inte vaken så där jättesent på kvällarna, dels beroende på att jag är fortfarande trött och inte riktigt har varvat ner så mycket som jag behöver och dels för att min man fortfarande jobbar. Men, tidigt i säng, om nu runt elva räknas som tidigt, innebär att jag är uppe kanske inte med tuppen men ganska skapligt ändå. Har inte ro att sitta i soffan hur länge som helst med min stoooora kopp kaffe utan när kaffet är slut, då drar min dag igång på riktigt.
Idag var det lite molningt på himlen och jag var inte riktigt sugen på att gå ut i trädgården och då jag inte fick tag på det träd jag önskade igår, jag har bestämt mig för Rosenapel, så var det ingen idé att gräva redan nu då jag behöver beställa den och kan räkna med att få den inom en veckas tid. Så tid till grävning kommer jag att ha ändå.
 
Istället fick det bli en liten kaka bakad. Känns som det var ett bra tag sedan som jag bakade just en kaka, det har ju varit lite tårtor nu ett tag men att baka en kaka är inte riktigt detsamma. Rabarberna är fortfarande fina och jag fick lite sug efter en mjuk kaka som är lite syrlig i smaken. 
Det här att använda rabarber i bakning kan vara lite knepigt ibland då det vissa gånger blir så syrligt så att det knyter sig i käkarna och vissa gånger blir det så sött så att det gnisslar i tänderna. Idag tog jag till det "knepet" att jag provsmakade den råa rabarbern innan och doserade sockret utifrån det. Fungerade finfint den här gången, men det kanske var ett lyckokast, vad vet jag...
 
Den här kakan kan bakas i en stor långpanna, den blir då lite plattare och gräddningstiden kan förkortas lite, eller baka den som jag gjorde i en lite mindre form, min var 23x32 cm, för att få en högre kaka. Den passar ypperligt att servera lite ljummen med en klick vispgrädde, vaniljglass eller lite vaniljsås, men går även utmärkt att äta den som den är. Smaken är som baken, eller så testar man alla de olika alternativen, vilket jag tycker är det bästa sättet. För tänk om man går miste om något riktigt gottigt annars!!!
 
 
 
Rabarberkaka 
  • 200 gr smör
  • 3 ägg
  • ca 4 dl strösocker
  • 8 dl vetemjöl
  • 1 msk bakpulver
  • ½ tsk vaniljpulver
  • 2 tsk kardemummakärnor
  • 4 dl mjölk
  • ca 1 liter skivade rabarber
  • ½ dl pärlsocker
Smält smöret i en kastrull.
Vispa ägg och strösocker poröst.
Rör ner det smälta smöret i smeten.
Stöt kardemummakärnorna i en mortel.
Blanda samman vetemjöl, bakpulver, vaniljpulver och den stötta kardemumman.
Rör ner mjölblandningen i smeten.
Tillsätt mjölken och se till att allt blandar sig väl.
Häll smeten i en form eller långpanna klädd med bakplåtspapper.
Strö över rabarber och pärlsocker över kakan.
Grädda kakan i mitten av ugnen, 200º, i ca 20 minuter om du har en långpanna och ca 30 minuter om du har en mindre form.
Låt kakan svalna i formen och skär den sedan i lagom stora bitar.
 
 
 
 
 
 
Kvällen fick jag för mig själv här hemma då både dotter och man är ute på olika aktiviteter. Det är den tiden då jag är själv som jag är som mest effektiv och har hunnit med både det ena och det andra. 
När alla måsten var gjorda så var det inte svårt att landa här hos er med "min" musik i högtalarna, jag är nog musikberoende, och mina tankar och funderingar. 
 
 
 
Idag har mina som nog många andras tankar varit hos vår fantastiska Michael Nyqvist och hans familj. Att bara få bli 56 år är inte rättvist, det finns så många år kvar att få ta vara på och jag skänker de anhöriga en varm tanke och kram i deras sorg, vilket jag vet att många med mig gör. Jag citerar Özz Nujen "Den där jävla cancern, tyvärr..."
 
Var rädda om er!