Just nu är jag inne i en ganska hektisk period där allt och inget ska göras på kortast möjliga tid och det ska göras snyggt och effektivt också!
Jag vet att jag absolut inte är ensam om att känna den här stressen den här tiden på året och häromdagen läste jag ett inlägg från Karin Adelsköld på Instagram där hon skrev så träffande just angående det här dilemmat. Det rätta inlägget som hon syftade tillbaka på hittar du här.
Att leva livet just nu är lite som att vara flygledare som beskrivs i inlägget, men just nu skiter jag i alla måsten och gör lite annat mit upp i all stress.
Det är väl mitt sätt att hantera den, att skjuta upp vissa saker till en annan dag. Saker som jag vet kan vänta en dag eller två utan att någon, inte ens jag, blir lidande.
Så idag plockade jag fram min älskade KitchenAid och rotade lite i mina gömmor vad jag skulle kunna sätta som terapiarbete för mig en liten stund.
Resultatet blev en sockerkaka, det svenskaste av alla svenska fikabröd, med smak av lime. Ett nytt recept testades och självklart med lite egna modifikationer.
Sockerkaka med smak av lime
- 2 ägg
- 3 dl strösocker
- 2 tsk vaniljsocker
- 3 dl vetemjöl
- 2 tsk bakpulver
- 1 dl grädde
- 60 gr smält smör
- skal och saft av 2 limefrukter
Vispa äggen riktigt pösigt.
Blanda samman strösocker, vaniljsocker, vetemjöl och bakpulver i en bunke.
Tillsätt mjölblandningen i äggen tillsammans med grädden och det smälta smöret.
Vispa samman allt och rör sist ner saft och skal från limen.
Häll smeten i en smörad och bröad sockerkaksform.
Grädda i mitten av ugnen, 180°, i ca 30 minuter.
Låt kakan svalna någon minut och stjälp sedan upp den för att svalna under en bakduk.
Nu har jag nog inget annat val än att ta en liten titt på den där att göra-listan och börja beta av ett eller annat från den. Är dock nöjd då jag igår kunde bocka av en av de punkter som fanns där och det var min "studentklänning". För som mamma till en student innebär ju att jag behöver vara lika uppsnoffsad som studenten och efter ett tredje försök så hittade jag den klänningen som jag känner är jag. De två första var helt olika varandra, en 50-talsinspirerad grön klänning och en hellång blå maxiklänning, men ni vet den där känslan som infinner sig direkt när man tar på sig ett plagg och man känner att det här är inte jag, den ska man lita på. Så de åkte snabbt tillbaka och letandet satte igång igen. Av en ren slump så snubblade jag över en klänning som jag tyckte var fin och när den väl kom hem och jag fick dra upp dragkedjan i midjan, ja då var det färdigt! Den ska jag ha! Bild kommer eventuellt senare en annan dag.
En sockerkaksbit till kaffet och näsan mot solen kanske?
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
