När det spårar ur

Jag kan känna mig så imponerad av alla dessa duktiga människor som bara slänger upp sin mobil och knäpper en selfie eller två bara så där. Alltid lika naturliga och alltid lika snygga!
Själv känner jag att det aldrig och jag menar verkligen aldrig att det känns naturligt att försöka fokusera in mig i rätt position med mobilen och samtidigt kunna hålla den någorlunda still för att förhoppningsvis kunna knäppa av en bild. Resultatet blir skakiga lite suddiga bilder där jag finns med på ett litet hörn någonstans...
 
 
 
Ja, jag tar inte selfies bara för att ta en selfie utan jag har oftast en tanke bakom varför jag just tar den där bilden. Målet är nio gånger av tio att jag skulle vilja byta ut min profilbild på någon social media och då är ju fördelen om man ser ut som man ska, eller hur jag nu ska våga uttrycka mig.
Antingen känner jag att jag hittade alltför många dubbelhakor, såna som jag inte ens visste att de fanns, eller så råkar jag blunda, ser sur ut, eller att jag rynkar ihop min panna och ögonbrynen hamnar som en halvhängd gardin över ögonen, dock inte för att de är alltför oplockade.
 
Det finns säkert någon jättebra selfieworkshop att gå någonstans, men det känns lite väl mycket överkurs att gå en kurs för att ta ett ynka litet kort på sig själv så att det går att posta i ett flöde någonstans eller i någon profil. 
Får nog ta en kurs av dottern någon dag då det klickar till i hennes mbil säkerligen 40 gånger om dagen, lika naturligt som att borsta tänderna. 
 
 
 
Jag gjorte ett försök förut här idag med att försöka få till en selfie men det slutade med att det spårade ur totalt. Ni vet det som kan hända när frustrationen går över till någon sorts bara trams och flams. Men känslan när det händer är rätt skön... så jag bjuder på det resultatet också. Alltid glädjer det väl någon.
 
Ta hand om dig!

Kommentera här: