Vad blir mitt liv sedan?

När barnen är små så är livet ganska friktionsfritt. Det är svårt att se det då men nu i efterhand så var det precis så det var. Visst oroade jag mig ständigt för att det skulle hända dem något, men det gör jag än idag så den modersinstinkten har inte ändrat sig med åren.
 
 
 
Alla barn är unika, det säger jag inte emot, men med facit i hand så är de första åren så himla upphåsade. Allt är så fantastiskt! Nu ler han/hon, nu sitter han/hon själv, nu kryper han/hon, nu har han/hon tagit sina första steg. Men om jag tänker efter så är detta inget ovanligt, utan det är det som SKA hända i ungefär samma ålder på alla barn, om du inte är berikad med ett funkisbarn som av en eller annan anledning inte utvecklas i den kurva som anses vara normal.
Att få uppleva hur mina barn utvecklas till egna individer i unga vuxna år, med egna viljor och mål här i livet, det är mer att förundras över och framförallt vara stolt att få vara med om. Att se hur de blir äldre och tar egna beslut som för dem, förhoppningsvis, framåt i sina liv där de står på egna ben med mig som livlinan, tills den dag då min livlina blir tunnare.
 
Där är jag idag i tanken. Vad blir mitt liv sedan efter det att båda mina hjärtan har försvunnit ut i livet, sina alldeles egna liv? 
Den förstfödda är redan där. Han har flyttat hemifrån för flera år sedan, skaffat jobb, lägenhet och sambo. Något som jag är stolt över att han har gjort och vet att han har det bra. Allt gick mig inte helt känslomässigt förbi i den processen, men det tror jag heller inte att det gör för någon förälder.
Värre är det nu med den yngsta, när hon ska ta samma kliv som sin storebror. Ge sig ut i det verkliga livet efter den 16 juni då studentmössan tagits på och av för sista gången... 
 
Vad blir jag då? Var hamnar jag i mitt liv? Vilken roll har jag?
 
Det här sköljde över mig i lördags kväll när jag stod med tandborsten i munnen, stolt och glad över att ha sett min dotter dansa bal, lika stolt över henne som jag var över hennes bror som gjorde samma sak fyra år tidigare. 
Jag var tvungen att fråga min man som redan varit igenom den här processen med sina tre pojkar. Vem blir jag efter det här?
Då jag har en väldigt klok och vis man så visste han precis vad han skulle svara mig. Inte för att lugna mig utan för att ge mig en insikt av en del av det som kommer, vem jag kommer att bli. Att vara den som ringer och frågar hur det är, vara den som finns där som den lilla del av livlina som man även som vuxet barn behöver och framförallt vara där och finnas till när det behövs, det är det jag.
 
Jag inser nog att min roll inte blir så mycket annorlunda än vad den är idag, men ändå på ett annat sätt. Min roll är fortfarande mamma, men den kommer att ändras och få ett annat fokus. Ett fokus som jag inte vet hur det kommer att se ut i framtiden, inte mer än att jag vet att deras välmående kommer alltid att stå i främsta rummet, oavsett vad...
 
Ta hand om dig!

Kommentera här: