Ingen liten "lort"!
Idag har jag funderat över utmaningar i livet och hur de påverkar oss. Är det den mentala styrkan som avgör i vilken riktning vi sträcker oss mot, den negativa eller den positiva? Eller är det bara ren och skär nyfikenhet som tar oss in på dessa vägar och gör att vi antingen växer eller krymper i tanken?
 
 
 
 
Jag är inne i en period just nu då jag mer eller mindre ger mig på saker som jag aldrig har gjort förut för att jag har tvekat. Tvekat för att jag inte riktigt har vågat av olika anledningar. 
Men av varje avklarad sak så känner jag att jag har vuxit med uppgiften oavsett hur den har gått. Tagit lärdom av de gånger då resultatet inte kanske blev den mest fantastiska och reflekterat över vad jag kan förändra nästa gång den uppgiften eller tillfället dyker upp. 
Sett det positiva i händelsen när det har gått bra och behållit de positiva tankar och känslor som jag har upplevt för att se på mig själv med nya ögon, att jag är ingen liten lort!
 
För det där att vara en liten "lort", vara den som backar och drar sig ur saker och ting, den personen har vi nog alla varit, mer eller mindre. Vissa människor kastar sig in i saker med liv och lust utan att tänka efter medans andra människor är mer försiktiga och eftertänksamma och hellre tackar nej i rädslan för att inte veta vad som förväntas eller hur resultatet ska bli eller så är man den där som befinner sig mitt i mellan och vågar ibland och ibland inte.
Men vad är det som gör oss till antingen den ena eller andra sorten? De som är den där lilla lorten, vad är det som gör dem till just den personen som aldrig vågar, den som tvekar oftast för länge tills det är försent vad är det de har eller saknar som den som är våghalsig och kastar sig in i allt har för att göra det den gör? Vad är det som gör att de skiljer sig åt?
 
Vad det gäller mig som person så vet jag inte varför jag har varit en person som oftast har tvekat och inte riktigt vågat. Har ibland känt att jag inte riktigt har varit den som skulle stå bland de främsta i ledet för att ta mig an det okända. Men ju fler gånger som jag vågar desto modigare blir jag och jag kan klappa mig själv på axeln och sedan se hur jag har vuxit ett par centimeter när uppgiften, självvald eller tillfrågad, har utförts. Den där betänketiden blir kortare och kortare och jag kan ibland få känslan av att jag går miste om mindre och mindre antal upplevelser som berikar livet!
 
Ta hand om dig!