Förebilder

Tänk när man var liten och tonåring, då hade man många förebilder men då mestadels i form av människor som var skådespelare eller höll på med musik. Människor som oftast hade en sida som de visade upp som kändis och en annan sida som var privat och som vi aldrig såg något av. 
Naiv som jag var så var det kändissidan som blev den förebild jag hade, medan jag inte hade den minsta aning om hur den privata sidan var, för den såg jag aldrig och det som inte synd finns inte? Det byggdes på sätt och vis upp ett luftslott kring dem och deras så kallade personlighet som många gånger bara var en roll som de spelade utåt och i unga år är det svårt att veta vad som är sant eller inte. 
 
Sedan kom en period i livet då jag inte hade någon riktig förebild. Jag ville skapa en egen identitet som inte skulle präglas av någon eller något, vilket det givetvis gjorde ändå hur ogärna jag än ville det. För hur eller hur så påverkar alltid människorna och omgivningen runt omkring en hur utvecklingen som människa blir och jag tog säkerligen till mig båda bra och dåliga influenser. 
På något sätt så sållade jag i alla dessa intryck och gärningar som jag såg att andra gjorde och formade om dem till något eget som passade just mig. Lite av "Learning by doing" och genom det så kunde jag upptäcka vad som var rätt att göra eller vad jag behövde göra om på ett helt annat sätt för att få det skulle passa in i samhällets normer.
 
 
 
Idag är mina förebilder inte några specifika människor. Det kan vara en gärning som någon gör som gynnar någon annan där jag kan känna att det var så osjälviskt gjort att den människan blir genom sin gärning en förebild. Det kan vara någon som vågar uttrycka sina åsikter i olika frågor där ingen annan vågar göra sin röst hörd eller ger någon annan sin röst för en god sak, ja listan kan göras lång. Idag är en förebild för mig inte enbart en person utan en person som gör goda handlingar för samhället, världen eller den enskilda människan. Gärningen blir förebilden och den lyfts fram genom människan. 
 
Med mina gärningar i samhället så kan jag bli en förebild, kanske inte för alla och definitivt inte alltid,. Men jag hoppas och tror att jag kan inspirera någon till något och därmed ge tillbaka en del till samhället som har gjort mig till den jag är.
 
Ta hand om dig!

Herrgårdstårta, eller kärt barn har många namn...

I söndags på mors dag fick jag besök av min son med sambo. Det är alltid mysigt att träffas och vi trotsade blåsten och satt ute och fikade mitt på dagen. 
Självklart ska det vara något sött till kaffet och jag passade på att baka en Herrgårdstårta, Pinocciotårta, Glömingetårta, Mammas marängtårta eller vilket namn du har på den. Jag förundras över hur många olika namn en ganska anspråkslös (till utseende) tårta kan ha, men den är ju fantastiskt god. 
Jag valde att servera den enkel, men vill du kan du använda båda bottnarna till en tårta och får då ett lite högre bakverk som du gärna kan ringla lite smält mörk choklad över.
 
 
 
Herrgårdstårta 
2 enkla eller 1 dubbel tårta
 
Botten:
  • 75 gr rumsvarmt smör
  • 2 dl florsocker
  • 5 äggulor
  • 1½ dl vetemjöl
  • 1½ tsk bakpulver
  • 4 msk mjölk
Rör smör och florsocker poröst.
Tillsätt äggulorna en i taget.
Blanda mjöl och bakpulver i en bunke och tillsätt det i smeten.
Häll i mjölken och blanda väl.
Dela smeten på hälften och bred ut dem i två springformar, 24 cm i diameter, med bakplåtspapper i botten.
 
Maräng:
  • 5 äggvitor
  • 2 dl strösocker
  • ev. 35 gr mandelspån
Vispa äggvitorna till ett hårt skum.
Vänd ner strösockret och vispa ytterligare en liten stund.
Bred marängsmeten ovanpå smeten i formarna.
Strö ev. över den flagade mandeln.
Grädda formarna i mitten av ugnen, 175°, i 20 minuter.
Låt bottnarana svalna.
 
Fyllning till en enkel botten eller 1 dubbel
  • 3 dl vispgrädde
  • 2 tsk vaniljsocker
  • jordgubbar eller andra frukter och bär
Vispa grädden med vaniljsockret.
Bred grädden över den ena botten.
Skär jordgubbarna i mindre delar och vill du ha en dubbel tårta så täcker du med den andra botten, annars gör du båda bottnarna lika.
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick en fantastisk fin blomgrupp av mina barn i present. Den står nu här utanför vid trappen och påminner mig om dem varje gång jag går in eller ut. 
För mig handlar inte mors dag om att få en massa presenter utan för mig betyder ett besök så mycket mer, men visst är det roligt att få uppskattning  och då framförallt i form av växtligheter.
 
 
 
Tack älskade barn för den fina blomman!
 
Ta hand om dig!

Vad blir mitt liv sedan?

När barnen är små så är livet ganska friktionsfritt. Det är svårt att se det då men nu i efterhand så var det precis så det var. Visst oroade jag mig ständigt för att det skulle hända dem något, men det gör jag än idag så den modersinstinkten har inte ändrat sig med åren.
 
 
 
Alla barn är unika, det säger jag inte emot, men med facit i hand så är de första åren så himla upphåsade. Allt är så fantastiskt! Nu ler han/hon, nu sitter han/hon själv, nu kryper han/hon, nu har han/hon tagit sina första steg. Men om jag tänker efter så är detta inget ovanligt, utan det är det som SKA hända i ungefär samma ålder på alla barn, om du inte är berikad med ett funkisbarn som av en eller annan anledning inte utvecklas i den kurva som anses vara normal.
Att få uppleva hur mina barn utvecklas till egna individer i unga vuxna år, med egna viljor och mål här i livet, det är mer att förundras över och framförallt vara stolt att få vara med om. Att se hur de blir äldre och tar egna beslut som för dem, förhoppningsvis, framåt i sina liv där de står på egna ben med mig som livlinan, tills den dag då min livlina blir tunnare.
 
Där är jag idag i tanken. Vad blir mitt liv sedan efter det att båda mina hjärtan har försvunnit ut i livet, sina alldeles egna liv? 
Den förstfödda är redan där. Han har flyttat hemifrån för flera år sedan, skaffat jobb, lägenhet och sambo. Något som jag är stolt över att han har gjort och vet att han har det bra. Allt gick mig inte helt känslomässigt förbi i den processen, men det tror jag heller inte att det gör för någon förälder.
Värre är det nu med den yngsta, när hon ska ta samma kliv som sin storebror. Ge sig ut i det verkliga livet efter den 16 juni då studentmössan tagits på och av för sista gången... 
 
Vad blir jag då? Var hamnar jag i mitt liv? Vilken roll har jag?
 
Det här sköljde över mig i lördags kväll när jag stod med tandborsten i munnen, stolt och glad över att ha sett min dotter dansa bal, lika stolt över henne som jag var över hennes bror som gjorde samma sak fyra år tidigare. 
Jag var tvungen att fråga min man som redan varit igenom den här processen med sina tre pojkar. Vem blir jag efter det här?
Då jag har en väldigt klok och vis man så visste han precis vad han skulle svara mig. Inte för att lugna mig utan för att ge mig en insikt av en del av det som kommer, vem jag kommer att bli. Att vara den som ringer och frågar hur det är, vara den som finns där som den lilla del av livlina som man även som vuxet barn behöver och framförallt vara där och finnas till när det behövs, det är det jag.
 
Jag inser nog att min roll inte blir så mycket annorlunda än vad den är idag, men ändå på ett annat sätt. Min roll är fortfarande mamma, men den kommer att ändras och få ett annat fokus. Ett fokus som jag inte vet hur det kommer att se ut i framtiden, inte mer än att jag vet att deras välmående kommer alltid att stå i främsta rummet, oavsett vad...
 
Ta hand om dig!